Lycka

2013-10-06 [20:44] 

 Nu har vår familj utökats igen. Med vår älskade lilla Martin.
Han kom i raketfart, på sin storebrors 1 årsdag!

 

Lyckan är stor! Så stor!!
 


Lycka!

2012-10-17 [19:10] 

 Nu har vår familj utökats med en till familjemedlem.
120912 - Kom han, vår andra lillprins, Malte.
 

Lyckan är oändligt stor. Är så tacksam att det till slut gick bra.
Tacksam över att han får vara kvar här hos oss.


Kråkan

2012-06-11 [13:46] 

Så många tunga tankar och känslor. Som varför valde kråkan att flyga till himlen, när han skulle växa upp här med oss?
Exakt vad är meningen med att små oskyldiga barn dör? Finns det någon mening med det över huvud taget?
Jag kan verkligen inte se den. Meningen. Jag tror inte att den finns.
Kråkan som inte hade hunnit göra världen något ont, över huvud taget.

Tänker på kråkans föräldrar, och det gör så himla ont i hjärtat.
Kanske för att man själv har en liten i magen. Och man är så himla rädd, hela tiden, att något ska hända ens egen lilla.
Ångesten och paniken kryper i kroppen. Rädslan, förtvivlan, skräcken, s o r g e n.
Kråkan fattas oss, jag fick aldrig lära känna mosters lilla kråka. Älskade lilla vän.

Vart du än är nu, så hoppas jag att du har det bra. Du ska veta att vi tänker på dig lilla vän.
Du fattas oss.
 

Och moster älskar dig, fastän jag aldrig fick lära känna dig.


Tandläkaräckelångest.

2011-10-24 [23:14] 

Jag känner mig liten, ensam och rädd. Jag känner mig äcklad, av det mesta. Livet ger avsmak, och det smakar inte gott. Allt annat, men inte gott. Jag är så innerligt tacksam över sambon och sonen, vad skulle man göra utan dom?

Tidigare i mitt liv levde jag ett liv där jag plågade mig själv, ofta till bristningsgränsen. Men kärleken tog mig så långt bort ifrån det där, såg ju att livet även kunde vara vackert, inte bara svart. Och sedan blev jag gravid, och fick ännu en anledning till att skärpa upp mig. Men visst är det väl underligt att man då hittar andra sätt att plåga sig själv på?

Det nya sättet att plåga mig själv på, är att boka upp tider till tandläkaren, och sedan faktiskt gå på dom. Nåväl, nu tänker ni väl alla att tandläkaren är väl inget farligt. Men faktum är att jag har enorm tandläkarskräck, den är inte av denna värld. Det finns ju en anledning till att de behövt söva mig fler än en gång för att fixa mina tänder. Men till vilken nytta när man aldrig fick lära sig borsta sina tänder ordentligt? Nu sitter man där igen, med trasig käft, massor som behöver lagas, och med en räsdla större än nästan allt annat på jorden. Gick en gång, för att få ett kostnadsförslag, på vad det skulle kosta att laga allt. Och det blev inte vackert. Och sedan bokade jag tider för att börja min behandling, och jag gick dit. Darrade som ett asplöv, precis som väntat. Med sprutande tårar, med en ångest, med ett hjärta som nästan aldrig slagit så hårda slag. Paniken som rusar igenom kroppen, man tänker ut vilket sätt man ska fly därifrån på. Men sitter snällt kvar i stolen, fastän jag skakar som aldrig förr. Jag fullföljer behandlingen, blir ett flertal tänder fattigare, några tänder blir lagade, och ångesten äter upp mig, hånskrattar mot mig. Och sen, sen är besöket bara klart för den här gången, och då kommer kicken, jag klarade det. Jag gjorde det, jag sprang inte därifrån. Och den kicken kan jag lev ganska länge på, tills det är dags för nästa besök, dags för nästa tand som ska lagas, då ramlar allt över en igen, paniken, ångesten. Det känns iaf som någon sorts tortyr mot mig själv.

Jag avskyr tandläkaren. Jag gör verkligen det. Rädslan sitter så djupt inom mig. Och jag tvivlar på att jag någonsin kommer bli av med den, helt. Jag känner för att lägga mig ner och gråta bara jag ens tänker på att sätta mig där i tandläkarstolen. Usch och fy, och om en månad är det dags igen. Men då ska inga tänder ur, det är värst när dom drar tänder. Idag blev jag en tand fattigare, men kicken infann sig inte idag. Kicken över att ha klarat det. Istället känner jag mig bara helt tom inombords, helt nollställd. 

Men jag antar att det också är okej.


Här blir bra.

2011-10-20 [19:54] 

 Oj, vad det var länge sedan jag skrev här. Så kanske borde jag låta bli?
Men här vet nästan ingen vem jag är, och det är skönt, just nu.

Denna kväll för med sig inombordskaos. Jag avskyr att känna så här. Avskyr att längta bort. För det är precis vad jag gör. Längtar bort härifrån. Långt långt bort härifrån. Bort från Örebro. Bort från konstiga människor. Jag längtar till lugn och ro. Vart i hela friden finns det lugn och ro någonstans?

Stressad till tusen, mest hela tiden. Önskar det fanns någon man kunde prata med, någon som kunde se, MIG. Jag känner mig så liten och osynlig, förvisso trivs jag så, men det vore skönt om någon, någon gång, kunde se mig. Se mig och inte allt som varit. Jag är inte den tjej jag en gång var, verkligen inte.

Livet är inte lätt. Det senaste året har varit fyllt av ren och skär skräck. Och jag vågar inte riktigt andas ut, för då startar karusellen ännu en gång, kanske med full stryka och då kommer jag kräkas. Jag orkar inte det, inte nu, jag behöver lugn och ro. Giv mig en enkelbiljett långt långt bort härifrån.

 

Denna kväll längtar jag hem till Norr. Hem till mitt vackra Norrland. Norrland kommer alltid vara hemma i mitt hjärta. Men det blir ju så, har ju bott där större delen av mitt liv, så annars vore det ju konstigt. Hemma kommer alltid vara där, fastän här också, på samma gång. Bara det att Örebro kommer aldrig kännas som mitt.

Det kryper i kroppen. Och oron är konstant, hur länge ska det vara så? Eller kommer man med tiden att lära sig att slappna av? Jag hoppas verkligen det, för annars är det fan på tiden att jag vänjer mig med det, för det är många år kvar. Väldigt många år kvar.

 

Senaste året har såklart inte bara inneburit skräck. Det har hänt bra saker också, massor faktiskt. Bland annat har det på 1 år, försvunnit 67 kg från min kropp, och det är väl inte illa?! Är rätt nöjd faktiskt, men mer ska det ju bli. Snart kan man kanske köpa kläder igen.

Nu ska jag fundera lite, och sedan skriva mera, för det blir mera. Här blir bra.


Saknad.

2009-03-13 [16:04] 

Jag saknar så mycket att ha någon att prata med. Dela det allra innersta med. En gång i tiden hade jag några riktigt nära vänner, som jag kunde dela de mest privata med. De dömde mig inte, de tyckte inte att jag var konstig. De fanns alltid där. Borde vetat att det var för bra för att vara sant. För när jag fann lyckan, kärleken, då fanns de inte längre kvar. De försvann sakta men säket, en del försvann tvärt. Försvann för att inte komma tillbaka. Men jag förstår faktiskt inte vad jag gjorde för fel. De borde ju ha blivit glada för min skull. Jag hade blivit glada för deras.

Det gör ont när människor försvinner ut ur ens liv. Människor som man behöver. Människor man litade på. Så jag släpper ingen så nära igen. Jag orkar inte med fler förluster. Jag får fundera i ensamhet, utan att ventilera. Det fungerar det med. Tråkigt att inte kunna få andra synpunkter bara. Så man kunde få se på allt med lite andra ögon.

Men nu har jag min sambo och son, som jag älskar högst på jorden.
Utan dom vore jag ingenting.

Men en vän att prata med vore trevligt.
Den dagen det finns människor som inte sviker och försvinner,
den dagen ska jag släppa någon nära igen.


Hjärnspöken.

2009-02-19 [00:37] 

Även om det mesta är bra nu för tiden så kan jag inte låta bli att känna mig en smula ledsen. Känner hur tårarna bränner bakom ögonlocken utan att egentligen veta varför. Men det är väl så att allt inte kan tvärvända och bli perfekt. Det var så svart under så många år av mitt liv. Och alla minnen försvinner inte bara pang poff.

Min son är det vackraste och underbaraste som hänt mig.
Men jag har ju fortfarande samma förflutna, även fast han kommit till mig.
Men han får mig att komma längre och längre bort från alla minnen.
Han ger ljus och lycka.

 

Just nu är jag bara tankspridd. Tankarna bara susar genom huvudet. Och jag vet att jag borde förbereda inför natten. Lillens mat och så. Och sedan borde jag försöka få lite sömn. Så vi orkar med natten och morgondagen. Men jag fastnar här vid datorn. Och känner mig så dum då. Vet ju hur viktig sömnen är. Lillprinsen sover sött iaf. Mammas hjärta. Som jag älskar den lilla varelsen!!


Lyckobrus 2009.

2009-02-10 [22:50] 

I början av 2009, närmare bestämt den 13 januari 2009, så hände det bästa som hänt mig. Jag blev mamma till en högt älskad son som fick namnet Anton. Han är nu snart 1 månad gammal, men allt känns fortfarande nytt. Och det känns underbarare och underbarare för varje dag. För varje dag som går lär jag känna min son mer och mer. Och han är den allra sötaste lilla bebis jag sett. Han är underbar att kolla på, man kan helt enkelt inte få nog. Och han luktar ju så gott. Jag är så lycklig över att han kommit till oss.


Anton - Mamma och Pappa älskar dig! <3

 

 

Mitt liv har på börjat om på nytt. Och jag är tacksam att jag kämpade mig genom mörkret, för det är så värt det. Jag har världens underbaraste sambo, och tillsammans med honom har jag världens finaste son. Kan det bli bättre?!

Jag vet att framtiden ser ljus ut.

Älskar min lilla familj. Det här känns så rätt. Jag är så tacksam.


Framtiden, jag är redo för dig

2008-05-21 [21:48] 

Suttit och kollat egenom min dagbok/blogg nu. Och raderat en massa. Det var så mycket som skrämde mig, varken ville eller vågade ha kvar det. Det är mycket av det jag inte vill kännas vid längre. Det är så långt ifrån min verklighet nu som det kan bli. Och det som skrämmer mig mest är att allt det där inte alls var länge sedan.
Mitt liv har förändrats så mycket på väldigt kort tid.
Och jag är tacksam för det, för det blev min räddning.
Nu se allt helt annorlunda ut. Nu är jag en lycklig tjej, jag har en underbar pojkvän.
Jag vågar till och med påstå att jag mår bra nu. För första gången i mitt liv mår jag bra.
Det är något helt nytt för mig.

Nu ser jag ljust på framtiden. Jag längtar efter den.
Det händer mycket just nu, och allt är så spännande.

Jag vet att det är min tur nu, min älskling talade om det för mig.
Han sa att det var vår tur att känna lyckan och kärleken nu.
Att det är nu det vänder och allt underbart händer.

Så ge mig nya dagar, jag ska ta emot dom med öppna armar.
Och jag ska välkomna dom med ett leende.

/ J.


Sanning.

2007-12-14 [01:15] 

Pojken med de vackra ögonen får mig att le.
Får mig att känna värme.

Vad är nu detta, och hur kunde det bli så?